Sunday, December 02, 2012

Instead of happiness I feel sadness

Det är helt sjukt hur något som har varit en så stor del av ens liv, helt plötsligt bara är så minimalt. Jag trodde faktiskt aldrig att den dagen skulle komma då jag inte ville åka till en backhoppningstävling. Typ inte det minsta, att istället för att känna glädje och förväntan, nästan känna ångest och ledsamhet. Backhoppnings Världs Cupen har varit en sådan enorm del av mitt liv mer än det sista decenniet. Tror dock att det senaste året som varit har gjort mig så besviken på så många inom den världen, supernära vänner, som organisationer, platser etc. att jag inte ens har den minsta lust att slösa pengar på att åka dit och festa och se tävlingarna eller ens träffa folket. Jag skulle egentligen ha åkt iväg till Zakopane i början av året och bo på hotell för både Continental Cupen, som Världs Cupen som är veckan efter, men jag kommer avboka den hotellvistelsen. Jag har helt enkelt ingen lust att lägga pengarna på att åka dit. De flesta av folket som är där är inte värda det och jag känner ingen större lust till att träffa de heller. Likadant i mars så var det en självklarhet att jag skulle till VM:et och avslutningen på Världs Cupen i Planica, jag kommer skippa det också. Jag bryr mig inte, och jag orkar inte. På ett sätt känns det sorligt, för visst finns där folk som jag fortfarande håller "close to my heart", som jag fortfarande har fin kontakt och som jag gärna skulle vilja träffa, men när de negativa aspekterna väger över, så är det inte kul längre. Jag har fått ta mycket skit, främst online av "groupies" och "fans", som jag bara har skakat av mig, det ingår i "jobbet" och livsstilen, men nu? Jag orkar inte, inte för att jag inte bryr mig utan, för att jag inte tänker ta skit för något som jag inte ens har någon glädje av.

Jag vill se framåt, change my path och kanske ta adjö en gång för alla. Jag ångrar absolut inget av det jag har gjort, jag har lärt mig många livets läxor, om sport på högsta nivå, "viktiga" personer och främst vänner, men jag känner att det är dags.

 xoxo, 
Vicky  
Follow Me on Twitter VicktoriaM

No comments: